Mamma Mu och Kråkan Krax.

Ibland får jag lite funderingar kring komentarer kring barn. Jag är analytiker och har alltid farsinerats av beteenden av olika slag. Här kommer lite analyser...

Ett barn faller och börjar gråta, " Det var inget! Det gjorde inte ont! Sluta svamla det där var inget att gråta över!" En del av komentarerna från vuxna som genast ställer upp barnet. Hur kan någon säga till en annan att det inte gjorde ont? Hur vet du det? Det kanske gjorde jätte ont! Är det fult att gråta? Knäpp fråga, det är klart att det är fult och fel att gråta. Vet vi alla som ramlat och slagit oss hur fort man ställer sig upp och lådsas att det inte gjorde ont. Helt sjuk egentligen. För hel**te! Låt barnet ramla och slå sig, låt det gråta, trösta barnet! Säg inte att det inte gjorde ont! Hur vet du det!

Trots, maktkampen. Hur man nu kan tycka att man måste vinna över ett litet barn. " Mitt barn är så trotsigt just nu, h*n vill inte sova, vaknar på nätterna och gråter. Men vi plockar inte upp, h*n ska inte få vinna." Sånna kommentarer får mig att se rött. Barn komer i olika stadier i utvecklingen där de sover sämmre och behöver mer närhet. Skall man då vägra barnet tröst och närhet när det behöver det som mest?! För att vinna nån konstig maktkamp som bara finns i föräldrarna huvud för att det stör deras vuxenliv. Vad lär vi barnet då? Att man inte skall be om stöd? Att det ensamt skall ta sig an världens hinder? Att ensam är bäst och räkna inte med stöd för du får klara dig själv? Jag vet inte. jag skulle aldrig vägra Aron tröst och trygghet när han skriker efter det. För det händer vill jag lova. Vissa perioder är riktigt jobbiga. Det kan hända att någon av oss får ligga med honom i sängen hela kvällen och hela natten för att han skall sova. Sen nån vecka senare är det borta, han sover som en stock från nattning till morgonen. Utan maktkamp. Jag välkommar ett barn som talar om vad det vill och törs, kan och har lov att ställa krav på sin omgivning!