Mamma Mu och Kråkan Krax.

Denna kurs som håller på att avslutas nu gör mig deprimerad. Jag känner mig dum och okunnig. Jag förstår nästan ingenting av vad jag skall göra och vad jag skall skriva om. Det borde inte vara så. Jag borde kunna detta om livsvärldar och vetenskapsteori. Jag tycker om att läsa om sånt och reflektera och analysera över sociokulturella ramar och fenomenologi. Men allt tjorv, svammel och otydlighet kring uppgifterna har sugit musten ur mig. Och har man ingen lust är det svårt att prestera. Dessutom har jag seperations ångest. Snart är det dags att upplösa den enda konstilationen som kännts trygg och inspirerenade under vinterns mörkaste uppgifter. Jag kommer att sakna basgruppen och de galna diskussionerna på rasterna och på bussen. Innerst inne hoppas jag att vi kan fortsätta att träffas nångon för djupa anlayser av samhällets galnaste upptåg. Vi vår se... En del av dem bloggar iallafall. En klen tröst men ändå. Livet går vidare. Skrivuppgifter skall skrivar och lämnas in. En ny kurs är på ingående. Kanske blir den jättebra och jätteintressant. Jag hoppas det.