Mamma Mu och Kråkan Krax.

Jag älskar livet på skolan. Varför vet jag inte men där lever jag i en annan värld. (Kanske är det just därför). Det känns lite overkligt ibland för jag var verkligen inte nån stjärna när jag gick grundskolan eller gymnasiet. Jag vet inte om jag hatade skolan då men jag kan inte heller säga att skolan lyfte något i mig annat än en önska att växa upp och slippa. Tyvärr märker jag att det fortfarande finns ungdomar som känner likadant. Jag har (som vanligt) reflekterat mycket över detta vaför jag valt att plugga till lärare. Någonstans tror jag att jag vill ha revanch på institutionen. Jag tycker att skolan behandlar så många barn fel och orättvist och jag vill ändra detta. Det verkar lärarutbildningen också vilja göra eftersom vi hela tiden uppmanas att vara kritiska mot styrdokument och granska skolans institutionaliserande system kritiskt. Detta passar mig eftersom jag redan är så kritisk till systemet. Skolan har dock förändrats sedan jag gick grunskolan. Då jag gick fans ingen inkludering bara segregering och integrering. Då fanns inga IUP eller åtgårdsprogram. Jag tror inte ens det fans utbildade specialpedagoger bara speciallärare. Men det hänger ända kvar gamla nedärvda värderingar i skolan som måste bort. Betygen är en del. Diktaturen en annan. 

Iallafall. Jag vill hylla mina basgruppsmedlemar. Jag har hamnat i den bästa gruppen EVER! Jag hade tänkt skriva en kort analys om mina basgruppsmedelmmar men jag törs inte. De tycker nog jag analyserar tillräckligt som det är=) Var och en bär på kunskaper och erferenheter som jag kan lära mig massor av och vi funkar bra ihop. 

De har gjort saker som jag bara har drömt om. Skrivit en bok, sjunger i kör, spelar instrumet, stått på scen, rest. Jag får lite komplex för vad har jag att bidra? Jag kan lära en hund att sitta, ligga, gå fot. Hmm. Jo, jag har iofs lite pedagogisk erferenhet som instruktör men ändå. Jag måste nog ta tag i mina drömar och göra nått av mitt liv.