Mamma Mu och Kråkan Krax.

Den är påväg, jag märker det. Lördag morgon när jag släppte ut hundrana så sjöng en fågel man bara hör på våren. Tittutt tittutt sjöng den så glatt. Då kände jag i själen att våren är påväg. Ett annat vårtecken är att vägarna håller på att spricka upp. Dagarna är också längre och jag har en större lust att vara ute med kråkan och djuren varje dag. Vi promenerar med pulkan och Kråkan håller låda och sjunger så glatt under färden.

Jag saknar att ha en riktig hund. En hund att träna och som kan vara med och kanske dra en pulka med Kråkan  som Kråkan kan åka i. Men inners inne vet jag att jag inte har tid. Jag minns en tid då jag tränade hund hela dagarna varje ledig minut. Man längtade tills tävlingskalendern kom ut och man kunde boka in tävlingar för resten av året. Man åkte runt och tävlade var och varannan helg tillsammans med Karin eller själv. Sen blev det vallhundar för hela slanten och vallningen fyllde ens dagar med träning och tävling och arbete med djur. Ibland undrar jag om jag kommer att börja om att tävla och vilken gren jag då skall sattsa på. Jag är sugen att börja med nått nytt som kanske Jakt eller Agility. Valet av hundras får styra kanske...Och tid...Vi får se. Just nu består mitt hundliv av promenader med en och annan pinnekastning och nått litet lydnadsmoment. Badning och borstning av Kinapuffen ( som inte uppskattar mattes planer på att spara ut pälsen). Men ibland, ibland känner jag suget efter en ny stjärna att träna inför tävlingar. En hund med driv och koncetration. Det har förvisso Sagohunden men hon börjar bli gammal och halt så jag trörs inte träna henne som jag skulle vilja. Ett alternativ hade varit att låna en hund med det är inte samma sak. En av grejerna är att hitta rätt uppfödare med rätt avelsdjur vid rätt tillfälle och köpa en egen hund att meritera. Jag är nästan helt säker på att jag vill ha en hanne. Jag saknar Lukas så.