Mamma Mu och Kråkan Krax.

Jag kan fortfarande inte lägga in bilder eller nått för menyn är borta på bloggen. Jag har redan tidigare funderat på att byta blogg till wordpress och det beslutet ligger inte så långt borta om det ska vara så här.... Igårkväll fick jag gråta en skvätt till filmen Höstlegender. Jag har glömt hur bra jag tycker den filmen är. Det finns scener i den som är helt otroligt bra spelade av Brad Pitt. Han gråter så hjärtat spricker. Jag håller på att läsa böcker om ordblinghet/Dyslexi/läs och skrivsvårigheter. Vi skall skriva om det i våran B-uppsats på Spec.ped.kursen. Jag känner igen så mycket av det jag läser, men jag måste ändå erkänna att jag har klarat mig bra i skolan så min ordblindhet är nog inte så svår. Men det andra berättar om sin skoltid känner jag igen mig i, specielt de som gick skola under samma tid som jag. Känslor av förtvivlan, ilska, och uppgivenhet. Att inte räcka till, att aldrig aldrig få en chans att vara som "de andra", att bli utskild. Skolans syn på mig har get mig men för livet. Jag har alltid en känsla av tvivel med mig när jag ska skriva och läsa. Även om det inte märks så känner jag mig sämmre i allt för så har jag blivit behandlad av skolan. Som att jag inte är bra nog att vara som alla andra. Jag är snäll och trevlig men inte lika bra som de andra. Det värsta ar att denna känsla har många barn i skolan fortfarande. Så får det inte vara!